Fler och fler unga kvinnor kommer ut offentligt som manshatare. Det är färre och färre människor som ens lyfter ögonbrynen när debattörer öppet skuldbelägger alla vita män för det sexuellta våldet som ökar ständigt i vårt samhälle. Det är kvinnor från olika förhållanden. Det kunde varit du eller din syster eller din arbetskamrat. De har dock alla en sak gemensamt: de är alla enligt egen utsago aktiva feminister.
 
Feminismen bygger på tanken om alla människors lika värde. För många feminister är det lika viktigt att försvara olika minoriteter som det är att försvara jämställdheten mellan könen. Men det har hänt något inom den feministiska rörelsen, som kan direkt jämföras med den radikaliseringen som sker inom islam eller propagandan som nazisterna sysslar med. Det handlar om en radikalisering där hatet har lanserats som något legitimt, något att vara stolt över.
 
Men att komma ut som en hatare eller öppet sprida vinklade sanningar för att göda mer hat, har inte alltid varit legitimt i vårt land. Hur kan en känd feminist ena sekunden påstå, att inom feminismen lägger vi inget värde på folks hudfärg, etnicitet eller religion och nästa sekund öppet deklarera sig att hata alla vita, gärna kristna män?
 
Ponera, att jag i denna artikel skulle komma ut som muslimhatare. (Jag kan inte poängtera nog att detta inte är mina åsikter utan bara en tanke.) I den här föreställningen skulle jag motivera mitt öppna avsky gentemot alla muslimer med att det alltid är muslimer som står för våld och terror i vårt öppna samhälle. Ifall jag deklarerade, att världen skulle se mycket bättre ut om alla muslimer var utrotade, skulle mitt uttalande bemötas med mycket starka reaktioner. Som sig bör. Men när en feminist uttrycker likvärdiga åsikter är det knappt någon som orkar ens lyfta sina ögonbryn.
 
Jag skulle förmodligen åka rakt in i en mediastorm. Och jag vågar även påstå, att det skulle vara exakt samma människor, som precis deklarerat sitt hat mot alla män, som också skulle reagera allra starkast. Alltså samma människor som precis tyckt ungefär lika, fast om en annan grupp människor. Det verkar nämligen så, att man får hata när det passar ens egen världsbild.
 
Syftet med denna parallell var att få alla er stolta manshatare att vakna upp ur den fe(l)ministiska transen och inse, att ert hat inte skiljer sig från någon annans hat. Hat är hat - och det är lika destruktivt oavsett vem du än hatar. Dessutom är det inte upp till dig att bestämma, när hat är legitimt och när det ska fördömas. Ni manshatare borde skämmas.
 
Att hata någon är ett aktivt val, precis som att älska någon. Man kan bli förbannad för stunden eller upp över öronen förälskad i första ögonblicket, men då handlar det om känslor. Om man då göder sina känslor med till saken gynnsamma faktorer börjar känslorna förvandlas till tankar, åsikter och sanningar. Det i sin tur får oss att fatta beslut, att göra ett aktivt val. Vi kan välja att exempelvis att älska någon i nöd och lust eller helt enkelt att hata lika mycket.
 
Också, att använda uttrycket "komma ut" är ett medvetet försök att få publikrn att göra en undermedveten koppling till sexuella minoriteters komma ut -processer. Desssa ser många som något jobbigt och hedervärt. Att komma ut som en manshatare är dock inte det minsta jämförbart med att komma ut som gay. En manshatare är sin egen produkt medan sexualitet är något man sällan kan själv påverka. Att komma ut som manshatare är endast ett primitivt uttryck för något man inte vill eller kan möta på en intellektuell nivå - och möjligen ett resultat av några yttre faktorer.
 
Det enda positiva med hat är, att det går att vända. Det enda som behövs är ett nytt aktivt val. Tyvärr är det långt ifrån alla som vill göra det nya valet. Istället ansluter de sig till likasinnade. På finska finns det ett uttryck, att dumheten koncentrerar sig i en grupp. Och så är det.
 
I vårt samhäller sätter vi stopp för rasistiska uttalanden och diskriminering pga kön eller sexuell läggning. Men när det gäller vissa kvinnors hat mot män, är det få som tar avstånd. Det är på tiden att vi står upp för ett samhälle som bygger på förståelse, samarbete och sympati mellan människor - "no hate". 
 
Vi har lärt oss att vi alltid ska bejaka kärleken. Men det står sig klart även, att om man inte kan älska sig själv, är man inte kapabel att älska andra. Är det kanske där problemet ligger egentligen?
feministisk extremism, hat, lady dahmer, manshat, manshatare, radikal feminism,

2 kommentarer

C-E

20 Aug 2017 21:46

Du bloggar otroligt bra Mika!! En klar röst i ett allt mer polariserat samhälle, där hatet flödar år alla håll.

Luntan

25 Aug 2017 15:13

Hej Mika!

Det här var en oerhört bra artikel. Jag skriver inte ens tillnärmandevis lika bra på ämnet som du. Ifall du har lust att skriva mer om feministerna så har jag en del stoff till saker som jag inte har sett någon analysera än. Gör med det vad du vill (och vill du inte så förstår jag naturligtvis).

Det har kommit en dokumentär i USA som har väckt ramaskri "The Red Pill" som handlar om en feminist som närmar sig mansrättsrörelsen och lyssnar på vad de har att säga. I slutändan håller hon med dem.

Jag har än så länge bara sett trailern, men bara av den ser jag ganska intressanta saker. De som intervjuas pratar om diskriminerande lagstiftning.. som finns i USA men inte i Sverige. Det handlar om alimony = försörjningsstöd, närmast automatisk vårdnad till mödrar m.m
Visst är svenska rättsväsendet partiskt vid vårdnandstvist, men i annat fall antas ju delad vårdnad. Ej så i USA.

Försörjningsstöd tas bara till under extremare fall (när någon varit hemmafru under väldigt lång tid), annars är det bara delad försörjning av barnet. I vart fall blir aldrig någon skyldig att säga upp hälften av vad han äger till en exfru.

Poängen är: Skulle man fråga amerikanska tokfeminister vad de tycker om Sverige skulle de nog prata i rosenrött, men när män i USA vill få till lagstiftning (lignande den vi har i Sverige redan) så blir de attackerade oavsett vad de än säger.

Jag tycker detta är relevant för att det bevisar att det här är ett skrå som inte ens bryr sig om sakfrågor utan bara fixerar sig på vem som säger något, inte vad som sägs.
Det är relevant eftersom svenska feminister hela tiden okritiskt kopierar amerikanska feministers texter, översätter till svenska och aldrig ens tänker tanken på vad som skiljer USA och Sverige.

Svenska feminister står under direkt inflytande av amerikanska.

Jag skulle gärna se någon som skriver bra samt har en god plattform utveckla det där, för jag tror verkligen det är något att synliggöra.

Kommentera

Publiceras ej