Mona Sahlin har begärt statsrådspension redan efter en månad att hon i samband med brottsmisstankarna avgick som nationell samordnare för våldsbejakande extremism. Avtalet kommer att totalt ge henne 3,6 miljoner kronor fram till 65-årsdagen om hon saknar andra inkomster fram till dess.
 
Hon är långt ifrån ensam om att håva in en massa pengar utan att lyfta ett finger. Närmast alla våra tidigare statsråd lyfter statsrådspension i miljonbelopp samtidigt som alla ex-ledamöter i riksdagen njuter av Riksdagens inkomstgaranti som varar upp till 15 år efter avslutad tjänst. 
 
Statsrådspensionen och Riksdagens inkomstgaranti är tänkt att fungera som en fallskärm när en minister eller ledamot avslutar sin tjänst och sadlar om. Om man skaffar en annan inkomst räknas denna av från ersättningen man får.
 
Det finns dock inga måsten att skaffa ett nytt jobb efter att man avgått som folkets tjänare. Ett av exemplen på dem som inte skaffat något nytt jobb är f.d. riksdagsledamoten Margareta Persson (S) som lämnade Riksdagen 1991, men fortfarande år 2010 lyfte 24.200 kronor i månaden i inkomstgaranti. Dessa dåliga exempel hittar vi i samtliga politiska partier.
 
Det är förstås skitsummor i statsbudgeten, men det är en himla massa pengar för en enskild person oavsett om man är en före detta statsråd eller en kassörska på ICA. Det sticker i ögonen på folk, även mig.
 
Men det som sticker mig mest i ögonen är inte pengarna utan det faktum, att man anses vara något av handikappad efter att man varit på samhällets topp. På något sätt anser man, att det är nästintill omöjligt att hitta ett nytt arbete om man en gång jobbat för folket. Helt plötsligt har man tappat alla kunskeper i de arbeten man hade innan tiden som riksdagsledamot eller minister.
 
Lars Ohly klagar ju på, att ingen vill anställa honom. Just där kan vi kanske konstatera, att referenser talar för sig. Men alla övriga då? Det är inte rimligt, att omställningen beräknas ta upp till 15 år. Och ersättningsnivån är helt orimlig när det i princip är en A-kassa det handlar om. Men det är klart, om jag också hade chansen att kvittera miljoner medan jag rullar tummarna, skulle jag kanske inte ändra på den möjligheten, heller.
 
Men i så fall skulle jag inte ha någon moral. Och det är det jag efterlyser från alla våra riksdagsledamöter och ministrar. Ändra på era egna fallskärmar så att de hamnar på det normala eller skrota dem helt.
 
Eller är det verkligen så, att er uppfattning om er egen duglighet på arbetsmarknaden är så låg, att dessa fallskärmar verkligen behövs - och så länge? I så fall måste jag säga, att jag börjar bli mycket mer orolig för detta lands framtid än vad jag har varit hittills.
 
A-kassa, Riksdagens lönegaranti, fallskärmar, lars ohly, mona sahlin, statsrådspension,

Kommentera

Publiceras ej