När jag flyttade till Sverige drygt 20 år sedan frågade jag en vän till mig, när Sverige firar sin självständighetsdag. Min vän kunde inte svara på det. På den tiden var nationaldagen en helt vanlig vardag då alla jobbade som vanligt. Det firades inte särskilt, det märktes knappt på något annat sätt än att man hissade upp flaggan och kungen höll ett tal.
 
Nu har det blivit en ändring på den saken. Nationaldagen är en röd dag och det arrangeras pampiga tillställningar dagen till ära. Som sig bör. Men varför har det genom tiderna varit så, att svenskarna inte firat sin självständighet och hyllat sitt fria land som det är gott att leva i? Varför bringar denna dag många ångest och svårigheter att ta ställning huruvida det t.o.m kan anses vara rasistiskt?
 
Ett möjligt svar kan finnas i att Sverige har aldrig varit ockuperad av en främmande makt. Istället har man utövat den ockuperande makten mot grannländerna. Svenskarna har aldrig behövt kämpa för sin frihet och självständighet. Det må så vara, men det behöver inte betyda, att man inte ska vara tacksam och stolt över att vara en svensk. Och det säger jag som inte ens är svensk till er svenskar.
 
Vårt mångkulturella samhälle berikar våra liv på många sätt. Vi som inte är svenskar ser till att fira våra fosterländers nationaldagar även här hemma och det brukar vara högtidligt och glädjefylld. Jag känner inte till några svenskar som upplever det som problematiskt på något sätt. Samtidigt kan man nästan ta på ångesten som ligger över svenskarnas egen nationaldag.
 
Jag läste nyligen en debattartikel i Aftonbladet. Den var skriven av en präst i Svenska Kyrkan. Hon föreslår, att texten i nationalsången ska uppdateras till att inkludera alla som finns i det här landet. Jag trodde först, att artikeln var menad som politisk satir, men så var inte fallet. Jag häpnade. Skulle man föreslå något sådant i mitt fosterland Finland, skulle man närmast bli lemlestad. Det skulle vara ett helgerån.
 
Varför denna ångest över att vara så lyckligt lottad att födas som svensk? Att vara inkluderande är fint. Men historien går inte att ändra på genom att vi ändrar några verser. Dessutom tror jag inte, att någon med utländsk härkomst tar illa upp över att man inte uppmärksammar dem i nationalsången, det gör man väl ingen annanstans heller. Det är ju svenskarna sång - som de borde sjunga med stolthet och med en stor tacksamhet.
 
Vi utländningar skäms inte för att fira våra egna nationaldagar. Det borde inte ni svenskar heller göra. Det handlar om att vara stolt över sitt ursprung och sitt land. Det har ingenting med nationalism att göra. Det utesluter inte faktum, att vi i Sverige är de mest inkluderande folk som går i ett par skor. Det ingår i svenskheten.
 
Så sträck på er nu alla svenskar, svenskfödda eller inte. Nu på tisdag ska vi alla fira nationaldagen med stolthet och tacksamhet över att ha fått välsignelsen att leva i detta fria land. Hylla era hjältar, men blicka till framtiden med en förhoppning, att vi ska kunna få fortsätta leva i ett land utan större konflikter, krig, oro eller rädsla. Jag vet, att jag kommer att fira den här dagen tillsammans med er. Och det kommer jag att göra utan ångest och noja över, att jag skulle uppfattas som nationalistisk. Om vi utländningar kan göra det, så kan ni göra det.
 
Ha en härlig nationaldag, Sverige den 6:e juni 2017.

Kommentera

Publiceras ej