Att driva en politisk blogg är att syssla med opinionsbildning. Det i sig är inte alltid lätt. Lika många som håller med mig om saker och ting, lika många blir upprörda och ibland får jag ta emot hatbrev och hot. Det är sådant man får helt enkelt räkna med när man skriver om ämnen som rör många människors liv eller om ämnen som är laddade på något sätt.
 
Jag betecknar mig som partipolitiskt oberoende. Det i sig betyder endast, att jag inte puffar för något parti. Min politiska orientering är socialliberal. Trots min politiska åskådning försöker jag alltid se på saker och ting från alla perspektiv innan jag fattar tangentbordet och skriver. Jag har ofta ångest inför en publicering. "Har jag glömt något viktigt eller förbisett något avgörande som gör att jag kommer att framstå som okunnig eller till och med elak eller pinsam? Har jag verkligen förstått det hela rätt och skriver så som det är?" Jag tror att den ångesten är helt befogad. Även om man sysslar med opinionsbildning vill man inte kliva över tröskeln till populismens sida, än mindre publicera propaganda. Målsättningen med min opinionsbildning är ändå, att åstadkomma något bra med individen som utgångspunkt.
 
Det är just den ångesten jag önskar, att fler opinionsbildare hade. Varje mynt har två sidor och de flesta av mynten går att växla till andra mynt som också har två sidor. Det är alltför ofta man får läsa artiklar som innehåller bara en sida. Som om den andra sidan och de sidor man kan växla sig till inte ens fanns. Jag säger inte, att dessa artiklar inte har något vettigt i sig, men i alla fall hos mig orsakar en ensidig rapportering bara mentalt motstånd för allt skribenten för fram.
 
Det är så de flesta av mina skrivelser föds. Jag läser om något där en sak framställs som enda sanningen och jag blir så provocerad, att jag måste hugga tillbaka. Det händer även när någon skriver i samma anda som jag själv, men helt ignorerar någon väsentlig del av sanningen. Eller när en åsikt framförs som standard hur alla människor antingen tänker eller bör tänka. 
 
Jag har nog aldrig skrivit något, som inte har blivit kritiserat. Jag välkomnar den kritiken. Det här tydliggörandet är p.g.a kritiken jag fått privat med anledning av min senaste artikel där jag kritiserar Lady Dahmérs syn på hur samhället ser på våldtäcktsoffer. Lady Dahmér skriver ofta om bra sker och många gånger håller jag med henne i början. Hon har dock en tendens att ta saker och ting till sin spets och det är där våra åsikter ofta går isär. Hon lyckas dock ofta att få mig att tänka till, vilket kanske ändå inte hade hänt om hon inte använt sin provokativa stil. 
 
Jag vill tydliggöra mitt ställningstagande till brotten som vi båda skriver om. Jag har fått ta emot häftiga reaktioner från människor som missförstår mig. Jag försvarar absolut inte våldtäkt och förstår, att en sådan händelse lämnar ärr som inte läker ut. Ett nej är alltid ett nej, var och när det nu skulle uttryckas. Modellen på trosor eller längden på kjolen har då ingen betydelse. Vi ska ändå inte glömma, att 97% av all vår kommunikation är icke-verbalt. Jag förstår, att frågorna som en försvarsadvokat ställer tar offret till övergreppet igen, men i vissa fall har dessa frågor en betydelse och måste ställas. Alla människor har ju, som sagt, rätt till ett försvar.
 
En sak som får mig att alltid tänka ett varv till, när det gäller den här typen av brott är, att jag knner personligen en tjej som har skickat en kille till fängelse endast p.g.a att hon ångrade sig dagen efter. Ingen våldtäkt hade skett, det fanns ett samtycke från båda, men fyllan fick henne att fatta ett beslut som hon ångrade dagen efter. Ord stod mot ord och resultatet blev en felaktig dom. Det är den andra sidan av myntet, som Dahmér helt ignorerar i in artikel. Därför var jag tvungen att göra det.
 
Jag har ingen lösning till hur de mentala skador som en sådan utfrågning kan orsaka, minskas. Men att inte se den sidan av myntet är att framföra populism eller propaganda. Det försöker jag själv undvika och utelämnar så mycket känslor som jag kan. Känslorna får oss att tycka och tänka, men de får inte ha en avgörande betydelse - inte när det gäller andra människors liv och framtid. Ibland måste vi fråga om det vi känner verkligen är bortom allt rimligt tvivel. Och tvivel i känsloladdade sammanhang kommer från förnuftet. Låt oss aldrig utelämna den. 
förtydligande,

Kommentera

Publiceras ej