Foto: NBC
 
"Jag väljer, att inte tro på det." Sedan världens mäktigaste nation valde en statsöverhuvud som väljer vad han tror på, har det blivit valfritt för oss också att tro på rapporter som larmar om vårt sätt att leva. När det inte passar för oss, kan vi avfärda det mesta med att det är fake news.
 
Vi väljer att blunda för att när vi når år 2050 har vår antibiotika-användning lett till att vi inte längre har botemedel mot en vanlig bakteriell halsfluss. Dina barn som tar sina första steg idag, kommer att dö av det du idag kan äta en kur Kåvepenin mot. Vi tror inte, att våra utsläpp kommer att leda till klimatförändringar som tar kål på flera djurarter och kommer att göra det omöjligt att fortsätta leva i våra breddgrader. Att det kommer att finnas mer plast än fisk i haven år 2050 bekymrar oss inte, utan vi fortsätter att konsumera Omega3 tillskott på jakten att bli lite smartare. Vi äter fisk som aldrig förr i alla dess nya former såsom sushi, som i synnerhet bidrar till att många fiskarter kommer inom kort att försvinna, däribland den blåfenade tonfisken som vi äter som sushi.
 
Jag säger vi, eftersom det här är kollektiva bestraffningar som kommer att drabba oss alla. Det här är kalla fakta som forskare världen över är eniga om. Om bara 33 år är det en dyster verklighet för oss alla. Tyvärr är det ingenting du kan välja, att inte tro på. Det kommer att hända. Hoppet är ute. De förändringar som vi måste göra i vårt leverne måste ske i en sådan global skala, att vi inte kan stoppa den här hemska utvecklingen.
 
Varför väljer då världens mäktigaste man att avfärda klimathotet som konspiration? Varför reagerar inte vi mot den mycket omfattande användningen av antibiotika för djur? Varför tjatar vi på vår läkare att hen ska skriva ut antibiotika även när det inte behövs? Eller varför står vi inte upp för djurens rättigheter att få leva i större ytor så att antibiotikan inte behöver användas? (Det är pga att djuren tvingas att leva för tätt intill varandra antibiotikan måste användas.) Hur kan vi vara så dumma i huvudet?
 
Jag kommer att vara 77 år gammal 2050, om jag inte redan dött. Donald Trump har gått bort för länge sedan och en stor del av världen minns honom med lika stor värme som vi minns Hitler. Gustaf Fridolin kommer att sitta på morgon-TV och tjata: "Vad var det jag sa?" Han och jag tillhör då gruppen pensionärer, som ses som den största belastningen för samhället. Antalet pensionärer kommer nämligen bli för stor för de arbetande att försörja. Arbetsföra människor i medelåldern kommer att uppmanas att flytta till utveckingsländer. Afrika avråds de dock att flytta till. Afrikas befolkning har nämligen fördubblats till år 2050 och svältkatastroferna är värre än någonsin.
 
Det ser sannerligen illa ut. Finns det verkligen ingenting vi kan göra för att förhindra denna fruktansvärda utveckling? Kanske. Troligtvis inte. Kanske finns det en gnutta hopp. Vi kanske kan ta klimathotet på allvar och tvinga alla länder till ett avtal. Vi kanske kan minska kött och fisk i vår föda. Vi kanske kan tro på vår läkare när hen säger att antibiotika inte behövs och låta bli att beställa det från internet ändå. Vi kanske kan kräva bättre djurhållning som påverkar så många områden. Kanske är det inte helt omöjligt att, vi slutar att välja vad vi tror på.
 
Men för att det ska bli någon förändring på den här illaluktande prognosen över huvudtaget, så måste hela världen vakna upp och ta ansvar både kollektivt och individuellt. Gör jag mitt allra bästa? Ärligt? Nej. Inte i alla avseenden, det gör ju inte grannen heller. Men tänk, om grannen skulle göra det också, om jag gjorde det först. 
antibiotika, donald trump, fake news, global uppvärmning, klimatpolitik, utfiskning,

Kommentera

Publiceras ej