Ett nytt lagförslag från Socialdemokraterna vill förbjuda oregistrerade kontantkort. Moderaterna körar bakom (s)olisten med ett liknande förslag som är under bearbetning. Motiveringen är, att man vill förhindra kriminella att ha kontakter som inte är spårbara till fysiska personer. Polisen välkomnar förslaget med öppna armar, trots att man vet, att det är ett faktum, att förbudet inte kommer att sätta dit fler kriminella än idag.
 
Majoriteten svenskar tycker, att det inte är något konstigt eller negativt med lagförslaget. "Den som inte har någonting att dölja..." heter det. Dessutom motiveras förslaget med, att det finns massor med länder där det inte går att ha ett telefonnummer utan att det registreras och styrks med en ID-handling.
 
Men i verkligheten är ett sådant förslag ytterligare ett steg mot ett övervakningssamhälle där storebror har en total kontroll över vad enskilda medborgare har för sig. Vår personliga integritet har kränkts redan med IPRED-lagen, som man vill utöka. FRA registrerar information om miljontals svenskar utan att någon av oss kan få tillgång till den registrerade informationen. Det har vi lydiga svenkarna accepterat och troligtvis kommer det nya lagförslaget klubbas igenom utan att det hörs några kritiska röster. Snart kommer vi även ha ett kontantfritt samhälle - för att kunna spåra varenda transaktion vi gör svenskar emellan.
 
En sådan lag kommer inte att förhindra kriminella att ha ospårbara kontakter med varandra. Alla som har lite kunskap på området vet, att det finns andra sätt att prata med varandra klart och tydligt medan för den som försöker att lyssna av den blir det bara jibberjabber. Med andra ord visar förslaget bara enorm brist på kunskap eller så vill man bara kontrollera medborgarna ytterligare med ett medel.
 
Polisen vet också, att det inte alls är omöjligt att koppla en person till ett oregistrerat kontantkort. Det har hänt i många brottsutredningar. En sådan lag skulle inte göra polisens jobb lättare - snarare tvärtom. De kriminella skulle bara byta metod till något som verkligen är omöjligt att koppla ihop med någon. Det tjänar inget till i det avseende man motiverar lagens behövlighet.
 
Att vi snart har hela vårt liv registrerade hos myndigheter kan ha ödestigra konsekvenser. Det är dit vi är på väg och detta lagsförslag är ett steg på vägen. Därför måste vi höja våra röster. Enough is enough. Det räcker.
 
Vi har rätt till privatliv enligt mänskliga rättigheter. Den rättigheten inskränks steg för steg för oss och snart kommer den inte finnas kvar. Att vi svenskar accepterar det för att "vi inte har någonting att dölja" gör mig förbannad. För sanningen är den, att de flesta av oss kommer att ha en hel del att dölja när våra åsikter, sympatier och kontakter kommer att börja registreras. Och det scenariot är inte helt otänkbart med tanke på den politiska utveckling vi har i det här landet.
 
 
 
 
Lagförslag, förbud, kontantkort, kontrollsamhälle, storebror, åsiktsregistrering,
 
Norge avkriminaliserar all narkotikaanvändning. Oavsett vilken drog det gäller kommer alltså varken påverkan eller innehav för eget bruk att vara straffbart i vårt grannland som följer Portugals exempel med vass och vårdinriktad narkotikapolitik. Här hemma försöker vi fortfarande straffa bort missbruket.
 
Portugisiska politiker insåg redan 2001 hur mycket jagandet av brukarna kostar för samhället utan att ge några som helst påvisbara effekter till användandet av droger. Poliser som jagade missbrukarna skulle ha sina löner. Domstolsprocesserna inklusive kostnader för offentligt försvar kostade staten enorma pengar. Varje dygn i fängelse där vårdutbudet är minimalt lades till i den enorma summan pengar som man lade ner till ett arbete som inte ledde till någon förändring. Det var dags att tänka om.
 
Om alla dessa pengar lades i missbruksvården istället, skulle utfallet se annorlunda ut? Om man hade råd att ta tag i de bakomliggande orsakerna till mångas missbruk istället för att angripa symptomen och försöka straffa bort sjukdomen, kunde man spara pengar i långa loppet och samtidigt kanske, på riktigt, hjälpa någon?
 
Man gjorde omfattande studier, debatterade och demonstrerade. Till slut beslutade portugisiska politiker att gå längre än Holland när det gäller avkriminalisering av droger. Idag lägger landet sin fokus på vården, preventiva åtgärder och tidiga insatser. Och resultaten talar för sig själva både ekonomiskt som socialt. Droganvändandet har minskat och fler missbrukare tackar ja till behandling. Och nu är det Norges tur att följa Portugals exempel. Hallelujah!
 
Avkriminalisering av narkotika innebär inte, att det är laglilgt att hantera eller använda droger. Däremot är det inte straffbart när det gäller eget bruk. En legalisering däremot skulle innebära, att knarkandet skulle vara lagligt. Motståndarna tror, att det är dit man är på väg och att steget med avkriminalisering är en signal till folket, att det är helt okej att knarka. 
 
Fast så är det ju förstås inte. När otrohet avkriminaliserades och senare legaliserades i Sverige var det ingen som tyckte, att staten uppmuntrade folket till promiskuösitet. Det handlar om från början individens fria val att bestämma över sitt eget liv utan att staten kommer med moraliska pekpinnar, men samtidigt är vi fortfarande villiga att ge paren med otrohet som problem, terapi och vägledning. Personligen ser jag ingen skillnad i sak.
 
Knarkandet kostar samhället mycket pengar i form av vårdinsatser, visst. Men det gör det redan, precis som många andra sjukdomar också gör. Portugals erfarenhet visar ändå, att dessa kostnader inte blivit högre trots avkriminaliseringen. Vården har snarare blivit effektivare då det inte föreligger misstankar för brottslighet när man söker hjälp. Den skuggan ligger över alla svenska missbrukare idag, hur stor sekretessen inom vården påstås vara.
 
Men svenska politiker är i den här frågan att jämställa med Donald Trumps politik. Trots omfattande vetenskapliga bevis och kalkyler som skulle spara oss mycket pengar och frigöra resurser hos polisen att utreda brotten som idag blir olösta, håller man fast vid den kära svenska modellen: Vi ska straffa bort knarket, gärna ännu hårdare. Trots att allting talar mot denna inställning.
 
Grattis Norge! Ni har gjort ett klokt beslut. Vård före fängelse och mer resurser till polisen. Jag är övertygad om att ni har slagit er på rätt väg och att ni kommer att se att er politik leder till framgångsrika resultat i kampen mot missbruk.
 
Kan det inte vara dags för våra egna politiker också, att ta en funderare ifall det verkligen är värt att inte se eller höra fakta och upprepa sina gamla teser som en evig mantra i tron, att straffandet löser allt. Jag behöver inte ens säga, att jag tror inte det. Jag vet att det inte gör det.
 
Släpp ert högmod och tänk på saken lite grann, för det har ni inte gjort på mycket längre. För att upprepa en tro och blunda för fakta är inte att tänka. Det kallas faktiskt för idioti.
avkriminalisering, knark, legalisering, narkotika, narkotikapolitik, norge, portugal,
 
Den feministiska regeringens utredare föreslår en lagändring som begränsar möjligheterna att erkänna utländska barnäktenskap i Sverige. Lagförslaget menar, att inga äktenskap där parterna är under 18 år kommer att godkännas i Sverige.
 
Men många andra EU-länder tillåter äktenskap från 16 år med ett speciellt tillstånd och någon borttagning av godkännandet av sådana äktenskap föreslås inte. Kritikerna, som föreningen "Glöm Aldrig Pela och Fadime" menar, att det inte är tillräckligt och vill att även detta undantag ska tas bort.
 
Själv kan jag tycka, att lagförslaget är för strängt och att det inte tar hänsyn till lagen om sexuell myndighetsålder.
 
I Sverige får alla över 15 år ha sexuellt umgänge med andra personer som också fyllt 15. Det är alltså fritt fram för att nuppa runt när man har blivit byxmyndig - antalet personer bestämmer du själv och staten lägger sig inte i dina moraliska värderingar. Precis som det borde vara.
 
Den som har sexuellt umgänge med någon under 15 år begår ett brott som i de flesta fall anses vara våldtäkt, som sig också bör. Samma gäller naturligtvis oavsett om umgänget sker inom ett äktenskap, som i de flesta sådana fall är ofrilligt ingångna och är precis lika mycket våldtäkt, även om det är accepterat i vissa andra länder.
 
Så här långt håller jag med trots att jag själv fortfarande byggde koja i skogen med grannpojkarna vid 15 års ålder. Jag förstår, att ungdomar blir vuxna mycket tidigare idag. 
 
Men härifrån och framåt går mina åsikter isär. Sexuallagstiftningen utgår nämligen ifrån, att alla är för fria sexuella relationer. Så är inte alls fallet. Vi har många ungdomar i vårt land, som anser, att sex tillhör äktenskapet och de vill dela den erfarenheten och upplevelsen med endast en person efter att man har sagt ja och förseglat sina löften till varandra.
 
Om detta får du och jag tycka precis vad vi vill, men ingen kan påstå, att ett sådant val är på något sätt skadligt eller att beteendet borde förhindras. Men dessa personer måste vänta till att de fyller 18 innan de ges möjligheten att ha sex med varandra. Lagen kan ju således anses att förespråka valet av sexuell promiskuösitet och diskriminera det motsatta; att ha en partner livet ut.
 
Det ska gudarna veta, att jag inte är ute efter att begränsa någons sexuell frihet och valmöjlighet till att ha endast en partner under sitt liv eller en partner i timmen om man nu så skulle vilja ha det. Och det med den enskla anledningen, att ett sådant beslut skall utan undantag vara upp till var och en. Däremot vill jag ge ungdomarna med en monogam syn på saken samma möjlighet att följa sintt hjärta.
 
Om vi anser, att en person är mogen nog att bestämma över sitt sexliv vid 15 års ålder, borde vi då samtidigt förstå, att ett sådant beslut kan även innebära monogami. Det i sin tur i många fall skulle  innebära äktenskap. Inte barnäktenskap, utan äktenskap. Så länge det är på en helt frivillig basis, bör dessa äktenskap vara tillåtna i Sverige.
 
Personligen kan jag tycka, att man är långt ifrån mogen nog att fatta sådana livsavgörande beslut i 15 års ålder, men lagarna vi stiftar måste sättas i perspektiv med varandra. Vi kan inte förespråka fri sex och diskriminera motsatsen, när det inte finns något som visar på, att det ena skulle vara mer berättigat att göra,.än det andra.
 
Vi kommer knappast ändra den sexuella myndighetsåldern. Men vi kan sänka åldersgränsen för äktenskap exempelvis med föräldrarnas tillstånd och/eller med särskilda förord begränsandes bl.a den ekonomiska samhörigheten, vilket kunde förslagsvis träda i kraft först efter att båda parter fyllt 18 år. Där finns det något för den feministiska regeringen att uitreda. Det sista man vill ändå är, att diskriminera någon.
 
Självklart ska barnäktenskap förbjudas, men både folk och lagen måste sluta se folk som vuxna i ett sammanhang och som barn i ett annat. Propotion vad som behövs här. Och tydlig respekt för individens frihet. Liberala värderingar med individens rätt att själv bestämma över sitt liv.
Barnäktenskap, Feministisk regering, Giftermål, Lagförslag, Sexuallagstiftning, Tonårsäktenskap, liberalism, Äktenskap,