#MeToo är en kampanj som på en kort tid har fått så gott som alla jag känner med sig. Kampanjen har hyllats från alla håll och kanter. Och i sak är det mycket positivt, att fler och fler börjar stå på sig och inte accepterar fruktansvärda övertramp som sexuella övergrepp är. 
 
"Motkampanjen" #NotMe har också fått uppmärksamhet i det faktum, att inte alla kvinnor har blivit utsatta och att inte alla män är förövare. Flera andra taggar har skapats, bl.a. #iHave.
 
I sak tycker jag, att det är viktigt, att vi pratar om sexuella övergrepp och motarbetar dem. Kampanjer som denna kan användas till något positivt, till att en förändring ska ske.
 
Men sedan har vi de som använder kampanjen till sitt eviga trollande och spridande av hat. En av dessa är Lady Dahmer, som i sin senaste debattartikelNyheter24 återigen förvränger verkligheten i sin beskrivning av den.
 
Enligt Dahmer är det förkastligt att det finns män, som till följd av kampanjen, erkänner sina övergrepp, ber om ursäkt och lovar förbättring. Hon påstår, att övergreppen hyllas med metervis med text. Det enda som borde ske i dessa fall är att alla kvinnor släpper fram sin hat, ber dessa män att dra åt helvete och blir lika okonstruktiva i debatten, som Dahmer själv är.
 
Jag vet inte om Dahmer har missförstått kampanjens syfte eller om hon helt enkelt inte är så begåvad som det verkar. För det första, så vågar jag påstå, att det inte är ett enda övergrepp som hyllas i kommentarerna, utan  det faktum, att dessa män erkänner sina fel och lovar att inte göra om dem. För det andra, en del av syftet med kampanjen är att åstadkomma en förändring, inte mer hat, utöver att den ska uppmuntra till att prata om övergreppen och belysa dem som ett strukturellt problem.
 
Ursäkta mig, Lady Dahmer, men dessa män försöker inte "stjäla strålkastarljuset" från någon av kvinnorna, som du påstår. Dessa erkännanden är just vad den här kampanjen SKA resultera. Det krävs bra mycket mer av en person som begått övergrepp att erkänna dem offentligt och be om ursäkt, än att vara tyst och hoppas på, att allt glöms bort med tiden.
 
Att övergrepp sker dagligen och att det är ett strukturellt problem, vet vi redan. Vi vet även, att kvinnor har lägre löner och att det är svårare för en kvinna att få en högre position på arbetsmarknaden. Men ingen skapar hashtags för att belysa det. Att skapa medvetande om saker och ting räcker nämligen inte. Det måste till en förändring.
 
Förändingen börjar från varje enskild individ, från dig och mig. Och här gäller det alla tänkbara kön. Använder vi oss av kampanjer som syftar till en positiv förändring, till att trolla och tysta ned dem som faktiskt vill göra en förändring, kommer kampanjer som denna inte leda någon vart. Ibland undrar jag om det inte är själva målsättningen för vissa, då hela deras existens verkar bygga på att hata. Till synes verkar de inte vilja  åstadkomma någon förändring, egentligen.
 
Och nu när jag väl har chansen, så vill jag be dig, Lady Dahmer, och många andra med dig, att sluta generalisera. Det är inte männen som begår övergrepp, det är vissa män som gör det. Och det är inte kvinnorna som är offer, det är vissa kvinnor som är det. Det är beklämmande, att bli anklagad att vara av ondo bara för att man har fötts som en man. I det avseende finns det ingen skillnad mellan er hatfeminister och nazister, som vill utrota alla judar bara för att de är judar. 
 
Med det sagt kan jag inte nog poängtera, att det fortfarande är ett strukturellt problem med sexuella övergrepp - fysiska och verbala - som sker dagligen i vårt samhälle. Vi ska våga prata om dem stå upp mot dem och strukturellt motarbeta dem. Men vi ska även våga erkänna dem, be om ursäkt för dem och göra en förändring.
 
#MeToo var menat att vara en kampanj som gör skillnad. Skinnad till det bättre. Det är tragiskt att se, att de som tror sig jobba hårt för den förändringen visar sig vara bakåtsträvare av det stösta slaget. Början till en  förändring finns nämligen hos oss alla, inklusive kvinnorna. Och det glädjer mig, att det ändå är många som har insett det. Låt oss fortsätta så.
 
#ihave, #metoo, #notme, lady dahmer, nyheter24, sexuella övergrepp, sociala media,
 
 
Sara och Johan är ett svenskt gift par som har försökt få barn i flera år. Sara har blivit gravid hela åtta gånger, men varje graviditet har slutat med ett missfall. Enligt läkaren beror detta på att Saras livmoder är en "ogästvänlig miljö" för barnet att utvecklas i. Sara kan med andra ord inte fullfölja graviditeten. Enligt läkaren kommer Sara inte kunna göra det med någon annan heller.
 
Saras har en mycket god relation till sin syster Maja. Maja har erbjudit sig att bära Saras och Johans barn. Det är ett stort beslut som kommer att leda till illamående, livstilsförändringar och en jobbig förlossning. Men Maja är beredd att göra det eftersom hon vet hur mycket Sara och Johan vill ha ett barn. Eftersom Maja gör det uteslutande av kärlek och kommer inte att få någon ersättning för det, kallas det för altruistiskt surrogatmödraskap.
 
Men Maja får inte göra det eftersom surrogatmödraskap är förbjudet i Sverige. Familjens enda möjlighet är att söka sig till andra länder där surrogatmödraskap är tillåtet. Det blir en dyr historia, speciellt om inte planteringen av embryot lyckas på första försöket.
 
Jonas och Carl är också ett gift par som vill ha ett eget barn. Jonas syster är beredd att donera ägg till dem och paret vill gärna använda Carls sperma. Jonas och Carl har även en god vän till familjen som är beredd att bära barnet åt dem. Inga pengar finns med i bilden utan alla är beredda att hjälpa Jonas och Carl för att de älskar dem och för att de vet vilken längtan efter barn de båda har. 
 
Men inte heller Jonas och Carl får skaffa egna barn på det här sättet. Det är förbjudet i Sverige.
 
Namnen på exemplen ovan är fingrerade, men båda paren ovan är mina vänner i det verkliga livet. Det här är verklighet för många par i vårt land. Vill en singeltjej bli gravid är det inte så svårt att gå tillväga, men när ett par som av en eller en annan anledning inte kan skaffa barn med varandra, men vill bli föräldrar, är situationen annorlunda. Vi säger helt enkelt ett blankt nej.
 
Jag vill påstå, att det finns få barn här i världen som är så planerade och så efterlängtade som parens barn skulle bli. Båda paren är lämpliga som föräldrar och skulle ekonomiskt sett kunna ta mer än väl hand om barnet. Den enda skillnaden mellan dessa två par är att i Saras och Johans fall handlar det om ett medicinskt tillstånd medan Jonas och Carl behöver ett tredje part för att över huvudtaget kunna skaffa barn.
 
Naturligtvis finns det andra alternativ. Paren kan förstås adoptera. Men det är en lång process och båda paren har ju allting redan klart för att kunna skaffa sina egna barn. 
 
Vissa säger ju också, att kan man inte skaffa barn själva så får man acceptera det. Men säger vi så till en person som har rörelsehinder och som med hjälp av sjukgymnastik skulle kunna öka sin rörlighet? Nej, det gör vi inte. Men det gör vi när det gäller graviditet via surrogatmödraskap.
 
Jag vet att båda paren har övervägt att hyra ett livmoder utomlands via en agentur som jobbar med kvinnor i Indien. Det kommer att kosta paren nästan hälften av deras totala årsinkomster och även om agenturen garanterar surrogatmammornas välmående, kan de inte veta om det är så hela vägen. De kan inte heller vara en del av graviditeten och vara där för deras blivande barn redan under graviditeten om det skulle behövas.
 
Att göra en kvinna livmoder till en handelsvara eller utsätta någon för utpressningar för att fatta ett sådant beslut är förstås fel. Av den anledningen vill inte paren i fråga stödja den globala indrustrin för surrogatmödraskap. Så är det naturligtvis inte i många fall, men risken finns och således vill inte paren riskera, att någon blir utnyttjad i en svår situation eller genomgår graviditeten mot sin egen vilja. Altruistiskt surrogatmödraskap är det enda tänkbara alternativet för båda paren i fråga.
 
Graviditet är ett ämne som väcker debatt. Idag tillåter vi att ett oönskad graviditet avslutas och det krävs inga speciella anledningar till det. Man anser, att det är kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Men den rättigheten gäller endast om man vill släcka liv. Vill man skapa liv genom surrogatmödraskap finns inte den rättigheten längre. Och jag måste ställa en fråga varför är det så i ena änden, men inte i den andra.
 
Vi behöver öppna upp för debatten om altruistiskt surrogatmödraskap i Sverige. Vi bör kunna hjälpa familjer som vill skaffa barn här hemma istället för att de behöver söka sig till länder som tillåter det. Den här frågan är lika feministisk som frågan om aborten. Det handlar om kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp.
 
Fler och fler unga kvinnor kommer ut offentligt som manshatare. Det är färre och färre människor som ens lyfter ögonbrynen när debattörer öppet skuldbelägger alla vita män för det sexuellta våldet som ökar ständigt i vårt samhälle. Det är kvinnor från olika förhållanden. Det kunde varit du eller din syster eller din arbetskamrat. De har dock alla en sak gemensamt: de är alla enligt egen utsago aktiva feminister.
 
Feminismen bygger på tanken om alla människors lika värde. För många feminister är det lika viktigt att försvara olika minoriteter som det är att försvara jämställdheten mellan könen. Men det har hänt något inom den feministiska rörelsen, som kan direkt jämföras med den radikaliseringen som sker inom islam eller propagandan som nazisterna sysslar med. Det handlar om en radikalisering där hatet har lanserats som något legitimt, något att vara stolt över.
 
Men att komma ut som en hatare eller öppet sprida vinklade sanningar för att göda mer hat, har inte alltid varit legitimt i vårt land. Hur kan en känd feminist ena sekunden påstå, att inom feminismen lägger vi inget värde på folks hudfärg, etnicitet eller religion och nästa sekund öppet deklarera sig att hata alla vita, gärna kristna män?
 
Ponera, att jag i denna artikel skulle komma ut som muslimhatare. (Jag kan inte poängtera nog att detta inte är mina åsikter utan bara en tanke.) I den här föreställningen skulle jag motivera mitt öppna avsky gentemot alla muslimer med att det alltid är muslimer som står för våld och terror i vårt öppna samhälle. Ifall jag deklarerade, att världen skulle se mycket bättre ut om alla muslimer var utrotade, skulle mitt uttalande bemötas med mycket starka reaktioner. Som sig bör. Men när en feminist uttrycker likvärdiga åsikter är det knappt någon som orkar ens lyfta sina ögonbryn.
 
Jag skulle förmodligen åka rakt in i en mediastorm. Och jag vågar även påstå, att det skulle vara exakt samma människor, som precis deklarerat sitt hat mot alla män, som också skulle reagera allra starkast. Alltså samma människor som precis tyckt ungefär lika, fast om en annan grupp människor. Det verkar nämligen så, att man får hata när det passar ens egen världsbild.
 
Syftet med denna parallell var att få alla er stolta manshatare att vakna upp ur den fe(l)ministiska transen och inse, att ert hat inte skiljer sig från någon annans hat. Hat är hat - och det är lika destruktivt oavsett vem du än hatar. Dessutom är det inte upp till dig att bestämma, när hat är legitimt och när det ska fördömas. Ni manshatare borde skämmas.
 
Att hata någon är ett aktivt val, precis som att älska någon. Man kan bli förbannad för stunden eller upp över öronen förälskad i första ögonblicket, men då handlar det om känslor. Om man då göder sina känslor med till saken gynnsamma faktorer börjar känslorna förvandlas till tankar, åsikter och sanningar. Det i sin tur får oss att fatta beslut, att göra ett aktivt val. Vi kan välja att exempelvis att älska någon i nöd och lust eller helt enkelt att hata lika mycket.
 
Också, att använda uttrycket "komma ut" är ett medvetet försök att få publikrn att göra en undermedveten koppling till sexuella minoriteters komma ut -processer. Desssa ser många som något jobbigt och hedervärt. Att komma ut som en manshatare är dock inte det minsta jämförbart med att komma ut som gay. En manshatare är sin egen produkt medan sexualitet är något man sällan kan själv påverka. Att komma ut som manshatare är endast ett primitivt uttryck för något man inte vill eller kan möta på en intellektuell nivå - och möjligen ett resultat av några yttre faktorer.
 
Det enda positiva med hat är, att det går att vända. Det enda som behövs är ett nytt aktivt val. Tyvärr är det långt ifrån alla som vill göra det nya valet. Istället ansluter de sig till likasinnade. På finska finns det ett uttryck, att dumheten koncentrerar sig i en grupp. Och så är det.
 
I vårt samhäller sätter vi stopp för rasistiska uttalanden och diskriminering pga kön eller sexuell läggning. Men när det gäller vissa kvinnors hat mot män, är det få som tar avstånd. Det är på tiden att vi står upp för ett samhälle som bygger på förståelse, samarbete och sympati mellan människor - "no hate". 
 
Vi har lärt oss att vi alltid ska bejaka kärleken. Men det står sig klart även, att om man inte kan älska sig själv, är man inte kapabel att älska andra. Är det kanske där problemet ligger egentligen?
feministisk extremism, hat, lady dahmer, manshat, manshatare, radikal feminism,