Inrikespolitik, Politik Socialdemokrati, Socialism, den svenska modellen, sverige idag

Socialdemokratin kanske byggde Sverige, men nu river den ner bygget

 
Det har sagts något missvisande under decennier, att socialdemokratin byggde Sverige. Att tesen om alla människors lika värde gjorde oss till en humanitär stormakt. Det är vi, som visar vägen för andra. Vi var övertygade om att den svenska modellen, vilket i verkligheten är den vänsterdikterade modellen, är lösningen på de flesta av världens problem, Så vi började exportera den. Oavsett politisk åsikt kunde vi vara stolta över vårt Sverige, åven om omvärlden benämnde oss som ett socialistiskt land.
 
Det ser inte riktigt ut så idag. Krimienlla gäng styr sina delar av storstäder. Dagligen sprängs det någonstans och flera gånger i veckan är det skottlossningar och väpnade uppgörelser på offentlga platser. Oskyldiga drabbas och till och med dödas. Folk vågar sig inte ut efter mörkrets inbrott. Utbildningsnivån sjunker och vi har hundratals analfabeter i landet där varje människa har kunnat läsa under de senaste 200 åren. Istället för att vara förebilder blev vi ett varnande exempel för omvärlden.
 
Men förnekelsen är stark, ofattbart stark. Hoppet är det sista som lämnar en människa, men arogans är det sista som lämnar en socialdemokrat. Förnekelsen är så stark, att till varje problem som det finns en självklar grund och anledning hittar makthavarna alternativa förklaringar, som upprepas som mantran. "Getterna lider inte av svält, de lider av utanförskap då kossorna härskar över betesmarken och har inte kunnat integrera getterna, som också vill äta men inte får eller kan. Och vi såg inte det komma." 
 
Det mår till en liten del så vara, men att vi inte såg det att komma är bara ytterligare en aspekt av förnekelsen. För vår ideologi kan ju inte ha fel. Den ÄR ju den rätta ideologin. Och så skulle det kunna vara om det inte var så, att alla ideologier är perfekta bara på papper. Verkligheten är någonting helt annat. Det har visat sig att ideologin raserade hela samhällen bakom järnridån. Då var det inte samma sak i Sverige för vi har demokratisk socialism. Jag är övertygat om att om några år står vi med facit i handen, att inte ens vår version av den vackra ideologin fungerade i slutändan. 
 
Men det kommer att finnas en stor del av folket som fortsätter att leva i sin fina förnekelse. Den elitistiska välbärgade socialisten kan inte tro, att människan kommer aldrig att glömma sig själv och tänka bara på samhället och oss. Istället är det flera olika "oss" som vår ideologi har nu ställt mot varandra, I riksdagen pågår en kukmätartävling om vem som kan raljera bäst med sina alternativa teorier medan läget på orten är närmast ett inbördeskrig.
 
Och så länge socialdemokraterna, som gärna tar äran för folkets ansträngningar förr inte lägger till orden ödmjukhet och verklighetsförankring i sitt vokabulär kommer nedåtkurvan bara fortsätta - branter och brantare för varje dag. När man är stor måste man vara snäll, sägs det. Det är sant, men med en stor förvaltning kommer ett stort ansvar. Det tycks inte höra till den svenska modellen. Det vi sått får vi nu skörda. När skörden är förstörd är det enklast att skylla på motståndaren och skapa ytterligare en alternativ förklaring.
 
Det verkar sannerligen inte lätt att inse sina egna fel eller erkänna, att allt vi trott på var bara en vacker tanke. Det är tur, att fler och fler börjat tänka själva och inte bara följer med i ledet. Och det är dit vi ska komma - att vi tas som individer med frihet med ansvar för våra egna handlingar.
 
Men så länge det är socialismen som styr vår tanke och handling, kommer vi aldrig dit. Där kommer det nämligen alltid finnas dem som, för att citera en socialist, vill till himlen, men som inte vill dö. Men dö inte då, lev! Men det vill de kanske inte heller för i livet ingår konsekvenser och ansvar för dessa.