#MeToo är en kampanj som på en kort tid har fått så gott som alla jag känner med sig. Kampanjen har hyllats från alla håll och kanter. Och i sak är det mycket positivt, att fler och fler börjar stå på sig och inte accepterar fruktansvärda övertramp som sexuella övergrepp är. 
 
"Motkampanjen" #NotMe har också fått uppmärksamhet i det faktum, att inte alla kvinnor har blivit utsatta och att inte alla män är förövare. Flera andra taggar har skapats, bl.a. #iHave.
 
I sak tycker jag, att det är viktigt, att vi pratar om sexuella övergrepp och motarbetar dem. Kampanjer som denna kan användas till något positivt, till att en förändring ska ske.
 
Men sedan har vi de som använder kampanjen till sitt eviga trollande och spridande av hat. En av dessa är Lady Dahmer, som i sin senaste debattartikelNyheter24 återigen förvränger verkligheten i sin beskrivning av den.
 
Enligt Dahmer är det förkastligt att det finns män, som till följd av kampanjen, erkänner sina övergrepp, ber om ursäkt och lovar förbättring. Hon påstår, att övergreppen hyllas med metervis med text. Det enda som borde ske i dessa fall är att alla kvinnor släpper fram sin hat, ber dessa män att dra åt helvete och blir lika okonstruktiva i debatten, som Dahmer själv är.
 
Jag vet inte om Dahmer har missförstått kampanjens syfte eller om hon helt enkelt inte är så begåvad som det verkar. För det första, så vågar jag påstå, att det inte är ett enda övergrepp som hyllas i kommentarerna, utan  det faktum, att dessa män erkänner sina fel och lovar att inte göra om dem. För det andra, en del av syftet med kampanjen är att åstadkomma en förändring, inte mer hat, utöver att den ska uppmuntra till att prata om övergreppen och belysa dem som ett strukturellt problem.
 
Ursäkta mig, Lady Dahmer, men dessa män försöker inte "stjäla strålkastarljuset" från någon av kvinnorna, som du påstår. Dessa erkännanden är just vad den här kampanjen SKA resultera. Det krävs bra mycket mer av en person som begått övergrepp att erkänna dem offentligt och be om ursäkt, än att vara tyst och hoppas på, att allt glöms bort med tiden.
 
Att övergrepp sker dagligen och att det är ett strukturellt problem, vet vi redan. Vi vet även, att kvinnor har lägre löner och att det är svårare för en kvinna att få en högre position på arbetsmarknaden. Men ingen skapar hashtags för att belysa det. Att skapa medvetande om saker och ting räcker nämligen inte. Det måste till en förändring.
 
Förändingen börjar från varje enskild individ, från dig och mig. Och här gäller det alla tänkbara kön. Använder vi oss av kampanjer som syftar till en positiv förändring, till att trolla och tysta ned dem som faktiskt vill göra en förändring, kommer kampanjer som denna inte leda någon vart. Ibland undrar jag om det inte är själva målsättningen för vissa, då hela deras existens verkar bygga på att hata. Till synes verkar de inte vilja  åstadkomma någon förändring, egentligen.
 
Och nu när jag väl har chansen, så vill jag be dig, Lady Dahmer, och många andra med dig, att sluta generalisera. Det är inte männen som begår övergrepp, det är vissa män som gör det. Och det är inte kvinnorna som är offer, det är vissa kvinnor som är det. Det är beklämmande, att bli anklagad att vara av ondo bara för att man har fötts som en man. I det avseende finns det ingen skillnad mellan er hatfeminister och nazister, som vill utrota alla judar bara för att de är judar. 
 
Med det sagt kan jag inte nog poängtera, att det fortfarande är ett strukturellt problem med sexuella övergrepp - fysiska och verbala - som sker dagligen i vårt samhälle. Vi ska våga prata om dem stå upp mot dem och strukturellt motarbeta dem. Men vi ska även våga erkänna dem, be om ursäkt för dem och göra en förändring.
 
#MeToo var menat att vara en kampanj som gör skillnad. Skinnad till det bättre. Det är tragiskt att se, att de som tror sig jobba hårt för den förändringen visar sig vara bakåtsträvare av det stösta slaget. Början till en  förändring finns nämligen hos oss alla, inklusive kvinnorna. Och det glädjer mig, att det ändå är många som har insett det. Låt oss fortsätta så.
 
#ihave, #metoo, #notme, lady dahmer, nyheter24, sexuella övergrepp, sociala media,
 
Det är naturligtvis förkastligt att jag ibland, eller rättare sagt varje gång jag har möjligheten, väljer att ta bilen istället för att promenera, cykla eller använda mig av kollektivtrafik för att ta mig någonstans. Med det sagt vill jag komma till kärnan av vad jag har varit förbannad över under flera år. Och det är hur mina grannar parkerar sina bilar på gatan utanför mig.
 
Jag bor på Hallebergsvägen i Bromma strax utanför Stockholm City. Så ni som bor på den gatan och äger en bil, ta till er! Sluta parkera som några ***** ******!
 
Det ter sig nämligen så, att på denna gata bor det endast människor som är helt okapabla att bedöma avstånd från sin bil till en annan. Mellan varje bil är det ett tomrum som skulle på hela gatans längd ge plats för ytterligare 20 bilar - och det utan att överdriva alls. 
 
För avståndet mellan en bil till en annan på en gatuparkering räcker ca 25 cm framför och 25 cm bakom bilen. Det är alldeles tillräckligt för att man ska kunna fickparkera i luckan och ta sig ur den. Men på min gata är avstånden snarare ca en meter! Varje dag och nästan mellan varje bil. Det är precis för lite för att en bil skulle få plats.
 
Utan att trava för långt så vill jag bara säga, att om du inte kan bedöma detta avstånd, har du ingenting i en stadstrafik att göra. Skaffa dig en privat parkering eller låt bli att köra!
 
Det borde finnas en möjlighet att bötfälla dessa idioter för att förhindra andra, som också betalar för sin boendeparkering att nyttja den. Det behövs skärpning och det är nu!
 
Jag vet inte hur det ser ut i andra delar av staden eller landet, men min gata skulle bli en guldgruva för lapplisorna om denna möjlighet fanns. Kanske något att fundera över, kära kommunpolitiker...
boendeparkering, fickparkering, gatuparkering, parkering, parkeringsavstånd,
 
 
Sara och Johan är ett svenskt gift par som har försökt få barn i flera år. Sara har blivit gravid hela åtta gånger, men varje graviditet har slutat med ett missfall. Enligt läkaren beror detta på att Saras livmoder är en "ogästvänlig miljö" för barnet att utvecklas i. Sara kan med andra ord inte fullfölja graviditeten. Enligt läkaren kommer Sara inte kunna göra det med någon annan heller.
 
Saras har en mycket god relation till sin syster Maja. Maja har erbjudit sig att bära Saras och Johans barn. Det är ett stort beslut som kommer att leda till illamående, livstilsförändringar och en jobbig förlossning. Men Maja är beredd att göra det eftersom hon vet hur mycket Sara och Johan vill ha ett barn. Eftersom Maja gör det uteslutande av kärlek och kommer inte att få någon ersättning för det, kallas det för altruistiskt surrogatmödraskap.
 
Men Maja får inte göra det eftersom surrogatmödraskap är förbjudet i Sverige. Familjens enda möjlighet är att söka sig till andra länder där surrogatmödraskap är tillåtet. Det blir en dyr historia, speciellt om inte planteringen av embryot lyckas på första försöket.
 
Jonas och Carl är också ett gift par som vill ha ett eget barn. Jonas syster är beredd att donera ägg till dem och paret vill gärna använda Carls sperma. Jonas och Carl har även en god vän till familjen som är beredd att bära barnet åt dem. Inga pengar finns med i bilden utan alla är beredda att hjälpa Jonas och Carl för att de älskar dem och för att de vet vilken längtan efter barn de båda har. 
 
Men inte heller Jonas och Carl får skaffa egna barn på det här sättet. Det är förbjudet i Sverige.
 
Namnen på exemplen ovan är fingrerade, men båda paren ovan är mina vänner i det verkliga livet. Det här är verklighet för många par i vårt land. Vill en singeltjej bli gravid är det inte så svårt att gå tillväga, men när ett par som av en eller en annan anledning inte kan skaffa barn med varandra, men vill bli föräldrar, är situationen annorlunda. Vi säger helt enkelt ett blankt nej.
 
Jag vill påstå, att det finns få barn här i världen som är så planerade och så efterlängtade som parens barn skulle bli. Båda paren är lämpliga som föräldrar och skulle ekonomiskt sett kunna ta mer än väl hand om barnet. Den enda skillnaden mellan dessa två par är att i Saras och Johans fall handlar det om ett medicinskt tillstånd medan Jonas och Carl behöver ett tredje part för att över huvudtaget kunna skaffa barn.
 
Naturligtvis finns det andra alternativ. Paren kan förstås adoptera. Men det är en lång process och båda paren har ju allting redan klart för att kunna skaffa sina egna barn. 
 
Vissa säger ju också, att kan man inte skaffa barn själva så får man acceptera det. Men säger vi så till en person som har rörelsehinder och som med hjälp av sjukgymnastik skulle kunna öka sin rörlighet? Nej, det gör vi inte. Men det gör vi när det gäller graviditet via surrogatmödraskap.
 
Jag vet att båda paren har övervägt att hyra ett livmoder utomlands via en agentur som jobbar med kvinnor i Indien. Det kommer att kosta paren nästan hälften av deras totala årsinkomster och även om agenturen garanterar surrogatmammornas välmående, kan de inte veta om det är så hela vägen. De kan inte heller vara en del av graviditeten och vara där för deras blivande barn redan under graviditeten om det skulle behövas.
 
Att göra en kvinna livmoder till en handelsvara eller utsätta någon för utpressningar för att fatta ett sådant beslut är förstås fel. Av den anledningen vill inte paren i fråga stödja den globala indrustrin för surrogatmödraskap. Så är det naturligtvis inte i många fall, men risken finns och således vill inte paren riskera, att någon blir utnyttjad i en svår situation eller genomgår graviditeten mot sin egen vilja. Altruistiskt surrogatmödraskap är det enda tänkbara alternativet för båda paren i fråga.
 
Graviditet är ett ämne som väcker debatt. Idag tillåter vi att ett oönskad graviditet avslutas och det krävs inga speciella anledningar till det. Man anser, att det är kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Men den rättigheten gäller endast om man vill släcka liv. Vill man skapa liv genom surrogatmödraskap finns inte den rättigheten längre. Och jag måste ställa en fråga varför är det så i ena änden, men inte i den andra.
 
Vi behöver öppna upp för debatten om altruistiskt surrogatmödraskap i Sverige. Vi bör kunna hjälpa familjer som vill skaffa barn här hemma istället för att de behöver söka sig till länder som tillåter det. Den här frågan är lika feministisk som frågan om aborten. Det handlar om kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp.