Regeringens budgetproposition och prognos för de kommande fyra åren har ett underskott för vård, skola och omsorg på minst 50 miljarder kronor. Det konstaterar Riksrevisionen i sin granskning, som varnar för en väsentligt sämre välfärd och allvarliga problem p.g.a asylmottagning och integration. Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge, ökande sjukskrivningar, fallande pensioner och en allt sämre bostadssituation för många är faktum som kommer att drabba oss under de kommande fyra åren.
 
Budgetpropositionen sträcker sig till 2020 och har en hel del underskattningar, som enligt Riksrevisitionen ligger som minst på över 50 miljarder kronor. I sin propotition tar regeringen nämligen ingen hänsyn till, att som resultat av det enorma flyktingmottagandet har och kommer befolkningsmängden att öka väsentligt till 2020.
 
Själva flyktingmottagandet är den största boven i dramat som alltid slukar mycket mer pengar, än vad som uppskattats. Bara förra året spräcktes budgeten med flera hundra procent. Men därtill kommer utgifter som inte räknas med i kostnader för flyktingmottagandet; nämligen skola, sjukvård, arbetsmarknadspolitiska åtgärder och en hel del sociala kostnader i form av exempelvis försörjningsstöd, vars ökning är ett resultat av vår generösa flyktingpolitik.
 
Det är inte längre bara Sverigedemokraterna som pratar om problemet. De flesta har insett hur dåligt skick våra statsfinanser är. Det är obegripligt, att vissa fortfarande förespråkar helt öppna gränser. Det motiveras med att nya medborgare kommer att jobba och betala skatt - ett resonemang som bygger på en målsättning, men är långt ifrån verkligheten.
 
Det är nämligen en sak att tycka om saker och ting i sak. En annan är hur just den saken hanteras. I sak tycker jag, att vem som helst ska kunna komma hit och försöka skapa sig en bättre tillvaro. Alla människor ska ha lika möjligheter överallt. Men till saken hör, att i en sådan värld måste en hel del av det skyddsnät vi har idag klippas bort. Ett sådant resonemang håller aldrig om vi vill behålla vårt välfärdssystem.
 
Staten ska inte blanda sig i den enskilde individens liv och beslut på något annat sätt, än att garantera alla lika möjligheter till skola och grundläggande sjukvård. Därefter är det upp till individen själv, att vara sin egen lyckas smed. Det är min grundsyn och skulle verkligeheten vara så, så skulle jag välkomna hit precis alla som vill komma.
 
Men så ser inte världen ut idag. Du och jag betalar för mycket, mycket mer än så. Utan att gå in på detaljer så curlar vi både våra egna medborgare och flyktingarna med allt vad det innebär. I praktiken är det både oansvarigt och ohållbart redan nu. Att fortsätta med samma flyktingpolitik som innan skulle allt rasa samman fortare än snabbt.
 
Det är inte möjligt att både ha kakan och äta upp den. Om vi ska ha helt öppna gränser, måste vi äta upp välfärdskakan och nedmontera vårt ganska väl fungerande system. Det är inte många av oss beredda att göra det. De flesta vill ha kakan kvar. Faktum är bara, att kakan kommer inte att mätta alla som kommer att kräva sin bit av den. Många av oss måste redan gå på diet.
 
Det går inte heller att bromsa sig ur en uppförsbacke. Det är på tok för sent. För en genomsnittlig tvåbarnsfamilj är krisen redan påtaglig. Med 22.000 mindre i semesterkassan har ferien blivit fattigare i år tack vare Magdalena Anderssons långa fingrar. Och värre ska det bli.
 
Sossarna har nämligen en enda lösning till allt: ytterligare skattehöjningar. Kommer de på några nya skatter får det väl anses vara kreativt för att gälla dem. Dessa 50 miljarder måste fram hur vi än vänder och vrider på sakfrågan och varken Löfvén eller Andersson har visat någon form av nytänkande under sin mandatperiod hittills. Till saken hör, att i en sann socialistisk andra så underskattar man ofta de stigande kostnaderna för att sedan låtsas förvånad.
 
Vi är redan värdlens mest beskattade folk. Vi klarar inte av mer tryck. De med högre inkomster betalar redan 60% av sin lön i skatter och avgifter. Men den redan orimliga skattenivån kommer att höjas ytterligare - och det gäller oss alla.
 
Eller hur ska du annars trolla fram dessa saknade miljarderna, Magdalena Andersson? För mig veteligen är du ingen trollkarl även om du framstår som en illusionist. Det tråkiga är bara, att det är ingen som kan leva i en illusion.
magdalena andersson,
 
Vad har Margot Wallström (S) och Björn Söder (SD) för gemensamt? Ingenting, skulle nog många svara. Men det svaret är fel. Det som förenar dessa till synes mycket oliktänkande politiker är antisemitism, i alla fall när det gäller den senaste listningen över världens mest antisemitiska politiker.
 
Simon Wiesenthal Center i USA ger årligen ut en lista på världens mest antisemitiska profiler däribland många politiker. Två av Sveriges toppolitiker har hamnat på den listan sedan den har getts ut från 2010.
 
För några år sedan hamnade riksdagens talman Björn Söder (SD) på den listan baserat på hans uttalande: "Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet" samt "Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet.".
 
På listan för förra årets mest antisemitiska uttalanden hittar vi utrikesminister Margot Wallström (S). Hennes placering som nummer 8 på listan beror främst på hennes uttalande om ”utomrättsliga avrättningar” av den israeliska polisen i samband med den serie av palestinska knivattacker mot israeler som skakade landet i vintras. Wallström har under en längre tid profilerat sig som israelkritiker och ofta uppfattats som en antisemitist.
 
Wallströms pressekreterare kallar utnämnandet för oseriöst och tillbakavisar kritiken. Wallström själv har inga planer på att ens kommentera eller försvara sig. För mig framstår detta som mycket märkligt. Vi vet, att Wallström inte har tagit tillbaka sitt uttalande, som även kritiserats av bl.a. Benjamin Netanjahu. Men att Wallström inte ens kommenterar sin placering på listan väcker frågan om det handlar om ren arrogans eller helt enkelt kall fakta om Wallströms antisemitiska åsikter.
 
Hade listan getts ut av en organisation utan legitimitet hade Wallströms tysthet kunnat vara mer motiverat. Simon Wiesenthal Center är dock en legitim organisation med många års arbete för mänskliga rättigheter och omfattande arbete med kartläggningar som lett till att f.d. nazister kunnat ställas inför rätta för krigsförbrytelser. Det handlar inte om några enskilda personers åsikter utan en världsomfattande organisation som är väl respekterat, om än opinionsbildande. Således har vi all rätt att få veta var Wallström egentligen står i den här frågan.
 
Det är förstås föga smickrande för en socialdemokratisk minister att hamna på samma lista över antisemitister som en sverigedemokratisk frontfigur. Socialdemokraternas värdegrund skall ju vara alla människors lika värde. Margot Wallström har dock haft lite svårt med den frågan vid ett flertal tillfällen. Även för en lekman och utomstående har hennes uttalanden framstått mer antisemitiska än israelkritiska.
 
Israel har inte rätt i allt sitt agerande, det måste ju framhållas. Men istället för att verka för en lösning i den pågående konflikten framstår det, att Wallström hellre ger sitt stöd till terrorstämplade organisationer, åtminstone indirekt. Det är oacceptabelt av en minister som samtidigt struntar i att fördöma exempelvis Tjetjenien som förföljer och mördar sina egna medborgare med "icke-traditionellt sexuellt beteende".
 
Med det sagt är det viktigt att kunna vara konstruktiv i frågan om Israel och Palestina - något som verkar vara en mycket svår uppgift för utrikesministern. Oavsett om det handlar om personliga sympatier eller dold antisemitisk agenda är det allvarligt när en internationell organisation som arbetar för mänskliga rättigheter placerar en svensk minister på listan över de värsta antisemitiska politikerna i världen.
 
Tystnad leder inte till någonting annat än en bekräftelse på att påståendet är sant. Om fallet inte är så och Wallströms uttalanden har misstolkats, är det hög tid att ta bladet ur munnen. Wallström representerar oss i världen och vi är många som inte vill, att Sverige förknippas med antisemitism.
 
Att Björn Söder inte vill dementera sina uttalanden står sig mer konsekvent. Men varför vill inte Wallström ändra på uppfattningen om sig själv? Det är för mig en fråga som kräver ett svar.
Margot Wallström,
 
Det är med anledning Stefan Löfvéns ansikte har sett mer butter ut än vanligt. Säkerhetsläckan på Transportstyrelsen har orsakat en regeringskris och samtliga av oppositionspartier är beredda att genomföra en misstroendeomröstning. Det är inte bara en möjlighet utan nödvändigt med tanke på hur statsministern hanterar krisen.
 
Inrikesminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist har känt till läckan i 1,5 års tid. De mörkade informationen från statsministern under ett års tid i förhoppning om att det hela skulle falla i glömska. Så skedde inte och informationen nådde Löfvén i januari i år. 
 
Hur man än försöker förklara anledningarna till att statministern inte blev informerad, framstår allting som efterhandskonstruktioner. Det är synnerligen märkligt, att Löfvéns egna ministrar inte delger sin chef information av allvarlig art. Det framstår som, att inte ens regeringen själva har förtroende för sin överhuvud.
 
Ännu mer synnerligt är Löfvéns sätt att hantera situationen. Statsministern har fortsatt förtroende för sina ministrar som mörkat informationen i ett års tid. Att information mörkas inom regeringen är i sig så pass allvarligt, att det borde redan ha lett till ministerbyten. Men att Löfvén fortfarande har fullt förtroende för sina medarbetare är ett starkt bevis på regeringsoduglighet. 
 
Om kaptenen inte vet, att en kapning av skeppet har skett, kan hen inte längre styra skutan. Mörkläggningen kan förstås vara även taktiskt. Det man inte vet, kan man inte hållas ansvarig för. I sådant fall har situationen fått en vändning som omedelbart borde leda till avsättningen av hela regeringen och ett omval borde utlysas. 
 
Vi kan förvänta oss en misstroendeförklaring. Oppositionen kan inte se hela den här charaden mellan fingrarna, även om opinionsläget inte är optimalt för något annat oppositionsparti än Sverigedemokraterna. Någon måste ändå ta ansvar för Sverige och se till att landet leds på ett ärligt och hederligt sätt. Både Ygeman och Hultqvist är beviset på det motsatta.
 
Sverige behöver en ny regering - en regering som spelar med öppna kort och tar ansvar för landets säkerhet. Regeringen Löfvén har misslyckats med sitt uppdrag och måste bytas ut.
 
Det lilla förtroendet som den här regeringen haft hos mig har nu sinat till noll. Vilka det nu än är, som bildar en ny regering, är ett bättre alternativ än en samling som står för oärlighet, mörkläggning och riskerande av rikets säkerhet.
 
Om inte regeringens ministrar har förtroende ens för varandra, hur ska de kunna ha det från folket? För mig är det en omöjlighet.