Sverige har fått ett nytt politiskt parti. Partiet heter Jasin och är muslimers motsvarighet till Kristdemokraterna. Partiet har ansökt om att få deltaga i riksdagsvalet 2018 och har de 1.500 namnunderskrifter insamlade, som behövs för registreringen. I sak säger partiet vara sekulärt, men bakom den står en shiamuslimskt trossamfund med samma namn.
 
Jag förutspådde ett sådant parti redan för 10 år sedan och undrade då varför det inte redan hade hänt. I sak är det inte konstigare än att vi har ett kristet parti, Kristdemokraterna. Men Jasins syn på demokrati och samhälle skiljer sig markant från våra generella värderingar om demokrati.
 
Dels står partiet bakom viss segregation av kvinnor och fördömer inte avrättningar av exempelvis homosexuella. I praktiken är mycket av partiets linje baserat på Koranen och en del även i Sharia. Partiet står för fri invandring oavsett anledning, men vill samtidigt utvisa kriminella invandrare som inte fått medborgarskap.
 
På den politiska kartan är det svårt att placera partiet höger eller vänster. Dels vill de sänka pensionsåldern till 55 för att frigöra arbeten för unga samtidigt som partiet vill minska bidragsberoendet. På partiets hemsida, som för närvarande ligger nere, har det inte gått att hitta något ekomisk-politiskt program och många andra viktiga frågor finns inte heller besvarade av partiets representanter.
 
Med andra ord kan man säga, att det handlar om en enfrågeparti som vill betona vikten av att samhället måste lyfta religionen till en viktigare position och att oavsett religtionstillhörighet bör besluten fattade efter övertygelse respekteras i större utsträckning.
 
Från extremhögern har det hörts skarpa röster om att partiet skulle utgöra ett hot mot demokratin. Jag har dock personligen svårt att tro, att Jasin skulle lyckas med det - idag i alla fall. Dels består partiet uteslutande av shiamuslimer, som är en klar minoritet inom islam och kommer främst från Iran. Partiet har öppnat upp för diskussione med sunnimuslimska organisationer om ett eventuellt samarbete, men att få till ett sådant krävs närmast en ny profet. Sådant samarbete har inte lyckats tidigare och chanserna att det skulle ske nu är minimala.
 
Jag skulle vilja påstå, att Jasin inte utgör något hot alls mot vår demokrati trots de många odemokratiska värderingarna partiet står för. Och att partiet skulle komma över fyraprocentsspärren som krävs för att få plats i riksdagen är närmast obefintliga. 
 
Men alla försök att störa den demokratiska ordningen måste tas på allvar. Vi bekämpar Nordiska Motståndsrörelsen trots att deras inflytande i politiken är minimal. Därför måste vi ta debatt även med Jasin. Demokratin måste försvaras oavsett vilket håll hotet kommer ifrån.
 
Jasin kommer att bli ett samtalsämne och en katalysator för de högerextrema, men något riktigt hot utgör partiet inte. Inte som det är idag i varje fall. Men vi vet, att det finns flera enfrågepartier som fått stor väljarkår bakom sig. Därför går det inte att utesluta att Jasin gör vissa framgångar. Dock lär inte det ske innan partiet formar ett partiprogram som kan tas på allvar. Än så länge är det ett skämt.
Islamskt parti, Jasin, Partipolitik,
 
Fler och fler unga kvinnor kommer ut offentligt som manshatare. Det är färre och färre människor som ens lyfter ögonbrynen när debattörer öppet skuldbelägger alla vita män för det sexuellta våldet som ökar ständigt i vårt samhälle. Det är kvinnor från olika förhållanden. Det kunde varit du eller din syster eller din arbetskamrat. De har dock alla en sak gemensamt: de är alla enligt egen utsago aktiva feminister.
 
Feminismen bygger på tanken om alla människors lika värde. För många feminister är det lika viktigt att försvara olika minoriteter som det är att försvara jämställdheten mellan könen. Men det har hänt något inom den feministiska rörelsen, som kan direkt jämföras med den radikaliseringen som sker inom islam eller propagandan som nazisterna sysslar med. Det handlar om en radikalisering där hatet har lanserats som något legitimt, något att vara stolt över.
 
Men att komma ut som en hatare eller öppet sprida vinklade sanningar för att göda mer hat, har inte alltid varit legitimt i vårt land. Hur kan en känd feminist ena sekunden påstå, att inom feminismen lägger vi inget värde på folks hudfärg, etnicitet eller religion och nästa sekund öppet deklarera sig att hata alla vita, gärna kristna män?
 
Ponera, att jag i denna artikel skulle komma ut som muslimhatare. (Jag kan inte poängtera nog att detta inte är mina åsikter utan bara en tanke.) I den här föreställningen skulle jag motivera mitt öppna avsky gentemot alla muslimer med att det alltid är muslimer som står för våld och terror i vårt öppna samhälle. Ifall jag deklarerade, att världen skulle se mycket bättre ut om alla muslimer var utrotade, skulle mitt uttalande bemötas med mycket starka reaktioner. Som sig bör. Men när en feminist uttrycker likvärdiga åsikter är det knappt någon som orkar ens lyfta sina ögonbryn.
 
Jag skulle förmodligen åka rakt in i en mediastorm. Och jag vågar även påstå, att det skulle vara exakt samma människor, som precis deklarerat sitt hat mot alla män, som också skulle reagera allra starkast. Alltså samma människor som precis tyckt ungefär lika, fast om en annan grupp människor. Det verkar nämligen så, att man får hata när det passar ens egen världsbild.
 
Syftet med denna parallell var att få alla er stolta manshatare att vakna upp ur den fe(l)ministiska transen och inse, att ert hat inte skiljer sig från någon annans hat. Hat är hat - och det är lika destruktivt oavsett vem du än hatar. Dessutom är det inte upp till dig att bestämma, när hat är legitimt och när det ska fördömas. Ni manshatare borde skämmas.
 
Att hata någon är ett aktivt val, precis som att älska någon. Man kan bli förbannad för stunden eller upp över öronen förälskad i första ögonblicket, men då handlar det om känslor. Om man då göder sina känslor med till saken gynnsamma faktorer börjar känslorna förvandlas till tankar, åsikter och sanningar. Det i sin tur får oss att fatta beslut, att göra ett aktivt val. Vi kan välja att exempelvis att älska någon i nöd och lust eller helt enkelt att hata lika mycket.
 
Också, att använda uttrycket "komma ut" är ett medvetet försök att få publikrn att göra en undermedveten koppling till sexuella minoriteters komma ut -processer. Desssa ser många som något jobbigt och hedervärt. Att komma ut som en manshatare är dock inte det minsta jämförbart med att komma ut som gay. En manshatare är sin egen produkt medan sexualitet är något man sällan kan själv påverka. Att komma ut som manshatare är endast ett primitivt uttryck för något man inte vill eller kan möta på en intellektuell nivå - och möjligen ett resultat av några yttre faktorer.
 
Det enda positiva med hat är, att det går att vända. Det enda som behövs är ett nytt aktivt val. Tyvärr är det långt ifrån alla som vill göra det nya valet. Istället ansluter de sig till likasinnade. På finska finns det ett uttryck, att dumheten koncentrerar sig i en grupp. Och så är det.
 
I vårt samhäller sätter vi stopp för rasistiska uttalanden och diskriminering pga kön eller sexuell läggning. Men när det gäller vissa kvinnors hat mot män, är det få som tar avstånd. Det är på tiden att vi står upp för ett samhälle som bygger på förståelse, samarbete och sympati mellan människor - "no hate". 
 
Vi har lärt oss att vi alltid ska bejaka kärleken. Men det står sig klart även, att om man inte kan älska sig själv, är man inte kapabel att älska andra. Är det kanske där problemet ligger egentligen?
feministisk extremism, hat, lady dahmer, manshat, manshatare, radikal feminism,
 
Vad har Margot Wallström (S) och Björn Söder (SD) för gemensamt? Ingenting, skulle nog många svara. Men det svaret är fel. Det som förenar dessa till synes mycket oliktänkande politiker är antisemitism, i alla fall när det gäller den senaste listningen över världens mest antisemitiska politiker.
 
Simon Wiesenthal Center i USA ger årligen ut en lista på världens mest antisemitiska profiler däribland många politiker. Två av Sveriges toppolitiker har hamnat på den listan sedan den har getts ut från 2010.
 
För några år sedan hamnade riksdagens talman Björn Söder (SD) på den listan baserat på hans uttalande: "Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet" samt "Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet.".
 
På listan för förra årets mest antisemitiska uttalanden hittar vi utrikesminister Margot Wallström (S). Hennes placering som nummer 8 på listan beror främst på hennes uttalande om ”utomrättsliga avrättningar” av den israeliska polisen i samband med den serie av palestinska knivattacker mot israeler som skakade landet i vintras. Wallström har under en längre tid profilerat sig som israelkritiker och ofta uppfattats som en antisemitist.
 
Wallströms pressekreterare kallar utnämnandet för oseriöst och tillbakavisar kritiken. Wallström själv har inga planer på att ens kommentera eller försvara sig. För mig framstår detta som mycket märkligt. Vi vet, att Wallström inte har tagit tillbaka sitt uttalande, som även kritiserats av bl.a. Benjamin Netanjahu. Men att Wallström inte ens kommenterar sin placering på listan väcker frågan om det handlar om ren arrogans eller helt enkelt kall fakta om Wallströms antisemitiska åsikter.
 
Hade listan getts ut av en organisation utan legitimitet hade Wallströms tysthet kunnat vara mer motiverat. Simon Wiesenthal Center är dock en legitim organisation med många års arbete för mänskliga rättigheter och omfattande arbete med kartläggningar som lett till att f.d. nazister kunnat ställas inför rätta för krigsförbrytelser. Det handlar inte om några enskilda personers åsikter utan en världsomfattande organisation som är väl respekterat, om än opinionsbildande. Således har vi all rätt att få veta var Wallström egentligen står i den här frågan.
 
Det är förstås föga smickrande för en socialdemokratisk minister att hamna på samma lista över antisemitister som en sverigedemokratisk frontfigur. Socialdemokraternas värdegrund skall ju vara alla människors lika värde. Margot Wallström har dock haft lite svårt med den frågan vid ett flertal tillfällen. Även för en lekman och utomstående har hennes uttalanden framstått mer antisemitiska än israelkritiska.
 
Israel har inte rätt i allt sitt agerande, det måste ju framhållas. Men istället för att verka för en lösning i den pågående konflikten framstår det, att Wallström hellre ger sitt stöd till terrorstämplade organisationer, åtminstone indirekt. Det är oacceptabelt av en minister som samtidigt struntar i att fördöma exempelvis Tjetjenien som förföljer och mördar sina egna medborgare med "icke-traditionellt sexuellt beteende".
 
Med det sagt är det viktigt att kunna vara konstruktiv i frågan om Israel och Palestina - något som verkar vara en mycket svår uppgift för utrikesministern. Oavsett om det handlar om personliga sympatier eller dold antisemitisk agenda är det allvarligt när en internationell organisation som arbetar för mänskliga rättigheter placerar en svensk minister på listan över de värsta antisemitiska politikerna i världen.
 
Tystnad leder inte till någonting annat än en bekräftelse på att påståendet är sant. Om fallet inte är så och Wallströms uttalanden har misstolkats, är det hög tid att ta bladet ur munnen. Wallström representerar oss i världen och vi är många som inte vill, att Sverige förknippas med antisemitism.
 
Att Björn Söder inte vill dementera sina uttalanden står sig mer konsekvent. Men varför vill inte Wallström ändra på uppfattningen om sig själv? Det är för mig en fråga som kräver ett svar.
Margot Wallström,