Ett nytt lagförslag från Socialdemokraterna vill förbjuda oregistrerade kontantkort. Moderaterna körar bakom (s)olisten med ett liknande förslag som är under bearbetning. Motiveringen är, att man vill förhindra kriminella att ha kontakter som inte är spårbara till fysiska personer. Polisen välkomnar förslaget med öppna armar, trots att man vet, att det är ett faktum, att förbudet inte kommer att sätta dit fler kriminella än idag.
 
Majoriteten svenskar tycker, att det inte är något konstigt eller negativt med lagförslaget. "Den som inte har någonting att dölja..." heter det. Dessutom motiveras förslaget med, att det finns massor med länder där det inte går att ha ett telefonnummer utan att det registreras och styrks med en ID-handling.
 
Men i verkligheten är ett sådant förslag ytterligare ett steg mot ett övervakningssamhälle där storebror har en total kontroll över vad enskilda medborgare har för sig. Vår personliga integritet har kränkts redan med IPRED-lagen, som man vill utöka. FRA registrerar information om miljontals svenskar utan att någon av oss kan få tillgång till den registrerade informationen. Det har vi lydiga svenkarna accepterat och troligtvis kommer det nya lagförslaget klubbas igenom utan att det hörs några kritiska röster. Snart kommer vi även ha ett kontantfritt samhälle - för att kunna spåra varenda transaktion vi gör svenskar emellan.
 
En sådan lag kommer inte att förhindra kriminella att ha ospårbara kontakter med varandra. Alla som har lite kunskap på området vet, att det finns andra sätt att prata med varandra klart och tydligt medan för den som försöker att lyssna av den blir det bara jibberjabber. Med andra ord visar förslaget bara enorm brist på kunskap eller så vill man bara kontrollera medborgarna ytterligare med ett medel.
 
Polisen vet också, att det inte alls är omöjligt att koppla en person till ett oregistrerat kontantkort. Det har hänt i många brottsutredningar. En sådan lag skulle inte göra polisens jobb lättare - snarare tvärtom. De kriminella skulle bara byta metod till något som verkligen är omöjligt att koppla ihop med någon. Det tjänar inget till i det avseende man motiverar lagens behövlighet.
 
Att vi snart har hela vårt liv registrerade hos myndigheter kan ha ödestigra konsekvenser. Det är dit vi är på väg och detta lagsförslag är ett steg på vägen. Därför måste vi höja våra röster. Enough is enough. Det räcker.
 
Vi har rätt till privatliv enligt mänskliga rättigheter. Den rättigheten inskränks steg för steg för oss och snart kommer den inte finnas kvar. Att vi svenskar accepterar det för att "vi inte har någonting att dölja" gör mig förbannad. För sanningen är den, att de flesta av oss kommer att ha en hel del att dölja när våra åsikter, sympatier och kontakter kommer att börja registreras. Och det scenariot är inte helt otänkbart med tanke på den politiska utveckling vi har i det här landet.
 
 
 
 
Lagförslag, förbud, kontantkort, kontrollsamhälle, storebror, åsiktsregistrering,
 

Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke tog i höstas emot ett förslag från public service-kommittén som yrkar på att man ska göra sig av med dagens TV-avgift och ersätta den med en skatt för alla över 18 år och som har en årsinkomst över 131.000 kronor. Personer som tjänar mindre ska slippa att betala medan alla andra beskattas med ca 1.300 kronor per år.

Lagförslaget kommer troligen klubbas igenom i riksdagen under våren. Inget konstigt i sig. Finland har redan haft denna skatt ett tag, likaså många andra europeiska länder, som har en public service. De som betalar sin TV-avgift idag är detta ett välkommet förslag framför allt om man är ensamstående eller om det bor endast två vuxna i hushållet. Då kommer denna kostnad nämligen sänkas något. Bor det däremot flera myndiga personer under samma tak, blir kostnaden avsevärt mycket högre då TV-avgiften gällde per hushåll och den nya skatten gäller alla över 18 år.

Med förslaget kommer även 120 jobb i Kiruna att försvinna, en liten besparning. Inte heller kommer det finnas några fruktade TV-pejlare eller glada körer som tackar oss för att vi så gärna betalar, att finnas kvar. På sikt sägs det, att avgiften kommer att eventuellt sänkas, men det har jag väldigt svårt att tro. Totalt sett kommer staten håva in mycket, jag menar mycket mer intäkter på detta vis än med TV-avgifterna. Och pengarna kommer att behövas någon annanstans. Har det någonsin hänt, att skatter som denna har sänkts? Se bara på trängselskatten...

TV-skatten ska finansiera alltså mycket mer än sitt eget syfte, d.v.s. leverera oberoende radio och tv till medborgare, en media som man kan lita på i vått och torrt. Och det är just där vi kommer till problemets kärna. Det är nämligen långt ifrån alltid vi levereras oberoende radio och tv. Det står sig uppenbart, att mycket ofta är rapporteringen politiskt vinklad. Ett annat problem är, att makten kopplas nu till public service, vilket innebär, att rapporteringen kommer troligtvis bli än mer vinklad i framtiden.

Vi behöver ett granskande organ, som övervakar public service rapportering och ingriper, sanktionerar och tillrättavisar politiskt vinklad rapportering. Och eftersom med TV-skatten dras det in mycket mer pengar till sammanhanget, borde inte dess finansiering heller vara ett problem.

Men det finns ingen politisk vilja till den här typen av kontrollorgan. Det står sig för mig oförklarligt. Vi tvingas alltså betala för public service, som inte fullföljer sitt uppdrag. Vi kommer alla att betala för att få, även om i mild grad, propaganda levererat till oss. Det är något vi inte borde acceptera.

Eller har vi redan blivit så hjärntvättade, att vi tycker att det är okej? Det är dags för oss som medborgare, att kräva, att vi får det vi beskattas för. Därför är ett införande av ett kontrollorgan en nödvändighet i en demokrati vi försöker upprätthålla. Det tråkiga är, att majoriteten i vårt land tycker, att de politiska filtren som public service har idag är helt på sin plats. De flesta förstår inte ens att de finns där.

kontrollorgan, mediaskatt, oberoende radio och tv, public service, tv-avgift, tv-licens, tv-skatt,
 
Norge avkriminaliserar all narkotikaanvändning. Oavsett vilken drog det gäller kommer alltså varken påverkan eller innehav för eget bruk att vara straffbart i vårt grannland som följer Portugals exempel med vass och vårdinriktad narkotikapolitik. Här hemma försöker vi fortfarande straffa bort missbruket.
 
Portugisiska politiker insåg redan 2001 hur mycket jagandet av brukarna kostar för samhället utan att ge några som helst påvisbara effekter till användandet av droger. Poliser som jagade missbrukarna skulle ha sina löner. Domstolsprocesserna inklusive kostnader för offentligt försvar kostade staten enorma pengar. Varje dygn i fängelse där vårdutbudet är minimalt lades till i den enorma summan pengar som man lade ner till ett arbete som inte ledde till någon förändring. Det var dags att tänka om.
 
Om alla dessa pengar lades i missbruksvården istället, skulle utfallet se annorlunda ut? Om man hade råd att ta tag i de bakomliggande orsakerna till mångas missbruk istället för att angripa symptomen och försöka straffa bort sjukdomen, kunde man spara pengar i långa loppet och samtidigt kanske, på riktigt, hjälpa någon?
 
Man gjorde omfattande studier, debatterade och demonstrerade. Till slut beslutade portugisiska politiker att gå längre än Holland när det gäller avkriminalisering av droger. Idag lägger landet sin fokus på vården, preventiva åtgärder och tidiga insatser. Och resultaten talar för sig själva både ekonomiskt som socialt. Droganvändandet har minskat och fler missbrukare tackar ja till behandling. Och nu är det Norges tur att följa Portugals exempel. Hallelujah!
 
Avkriminalisering av narkotika innebär inte, att det är laglilgt att hantera eller använda droger. Däremot är det inte straffbart när det gäller eget bruk. En legalisering däremot skulle innebära, att knarkandet skulle vara lagligt. Motståndarna tror, att det är dit man är på väg och att steget med avkriminalisering är en signal till folket, att det är helt okej att knarka. 
 
Fast så är det ju förstås inte. När otrohet avkriminaliserades och senare legaliserades i Sverige var det ingen som tyckte, att staten uppmuntrade folket till promiskuösitet. Det handlar om från början individens fria val att bestämma över sitt eget liv utan att staten kommer med moraliska pekpinnar, men samtidigt är vi fortfarande villiga att ge paren med otrohet som problem, terapi och vägledning. Personligen ser jag ingen skillnad i sak.
 
Knarkandet kostar samhället mycket pengar i form av vårdinsatser, visst. Men det gör det redan, precis som många andra sjukdomar också gör. Portugals erfarenhet visar ändå, att dessa kostnader inte blivit högre trots avkriminaliseringen. Vården har snarare blivit effektivare då det inte föreligger misstankar för brottslighet när man söker hjälp. Den skuggan ligger över alla svenska missbrukare idag, hur stor sekretessen inom vården påstås vara.
 
Men svenska politiker är i den här frågan att jämställa med Donald Trumps politik. Trots omfattande vetenskapliga bevis och kalkyler som skulle spara oss mycket pengar och frigöra resurser hos polisen att utreda brotten som idag blir olösta, håller man fast vid den kära svenska modellen: Vi ska straffa bort knarket, gärna ännu hårdare. Trots att allting talar mot denna inställning.
 
Grattis Norge! Ni har gjort ett klokt beslut. Vård före fängelse och mer resurser till polisen. Jag är övertygad om att ni har slagit er på rätt väg och att ni kommer att se att er politik leder till framgångsrika resultat i kampen mot missbruk.
 
Kan det inte vara dags för våra egna politiker också, att ta en funderare ifall det verkligen är värt att inte se eller höra fakta och upprepa sina gamla teser som en evig mantra i tron, att straffandet löser allt. Jag behöver inte ens säga, att jag tror inte det. Jag vet att det inte gör det.
 
Släpp ert högmod och tänk på saken lite grann, för det har ni inte gjort på mycket längre. För att upprepa en tro och blunda för fakta är inte att tänka. Det kallas faktiskt för idioti.
avkriminalisering, knark, legalisering, narkotika, narkotikapolitik, norge, portugal,