Allmännt, Religion, Samhällsfrågor barnens rättigheter, föräldrar, föräldrarnas rättigheter, könsstympning, omskärelse, övningsköra

Är det barnens eller är det föräldrarnas rätt som vinner?

 
Trots att vi har socialtjänst som ska ingripa när barn far illa och trots att vi utbildar alla våra barn i en 9-årig grundskola och trots att landet är fullt med barnrättsorganisationer, är det i väldigt många frågor där föräldrarna använder sin lagliga vetorätt och gör som de vill.
 
Jag tror inte, att någon förälder som är i sina sinnes fulla bruk, vill avsiktligen fatta dåliga beslut. Med det sagt undrar jag om det ändå är barnen som man sätter i första rummet när man fattar beslut om saker som kan påverka barnets liv ända till döden? Jag tror att i många fall handlar det mer om föräldrarnas rätt att bestämma över sina barn, än barnens rätt att ha ett drägligt liv och eventuellt fatta dessa svåra beslut själva i vuxen ålder.
 
Jag kan ta två exempel även om det finns många fler. Omskärelse. Kvinnlig könsstympning är en kriminell handling, men pojkarnas snoppar får man klippa ner hur man vill, oavsett anledning. Omskärelse kan behövas av medicinska skäl, men det är en bråkdel av alla pojkar som utsätts. Jag förstår, att det handlar om religionstillhörighet, men valet av religion, som föräldrarna fattar här förföljer pojken livet ut. Han är könsstympat utan att fått säga sin mening.
 
Om gud nu skapade världen och han gjorde allting så perfekt, hur kommer det sig, att han glömde den där lilla skinnbiten och vi måste göra jobbet istället? Om dessutom en person utan någon som helst medicinsk utbildning genomför omskärelsen utan bedövning, är det ingenting annat än tortyr och misshandel med irreversibelt resultat. Var är barnens rätt då? Ska hen inte kunna välja sin egen religionstillhörighet? Har hen ingen rätt att bli en ateist?
 
Barnens rätt finns då oftast inte på tapeten. Föräldrarna hamnar ju i helvetet, om de inte gör som gud säger. Tänker man då mer på barnens rätt att inte bli könsstympad om hen själv inte vill det eller sitt eget öde som går emot guds påbud?
 
Ett annat exempel är, att föräldrarna som övningskör passar ofta på att göra lite ärenden samtidigt och hämtar barnen på dagis etc. Föraren har dock inget körkort och får inte ens köra bil utan en godkänd lärare. Ska barnen verkligen behöva åka med en chaufför, som är det mest osäkra valet? Testar dessa föräldrar även okända hundar genom att skicka barnen först innan man kliver fram själv? Är det då barnen som sitter på framsätet eller är det förälderns rätt, som har tagit platsen?
 
Det är föräldrarnas rätt som vinner i båda frågor. Och i många fler.
 
Vi kan ju inte lagstifta om allting. Vi litar på, att föräldrarna går till döden för sina barn. Men det finns fakta och sedan finns det en känsla (som kan vara baserat på tro). Fakta är solid och bevisad. Känsla är däremot inte det. Det är vad du känner och tror. Och när barnet blir äldre och börjar förstå själv saker och ting, och inser, att föräldrarna har i första hand tänkt på sig själva, kan det hända att just den där känslan inte är på topp just då.
 
Därför vill jag vädja till alla er föräldrar: Det ni tror och det ni känner behöver inte alltid vara till barnets bästa. Många gånger är det säkert det, men det skadar aldrig att ta ett varv till i tankeverksamheten och ställa sig i barnets situation. Först efter att ni gjort detta och tagit hänsyn till all fakta, då kan ni fattar dessa avgörande beslut.
 
För det är väl ändå barnens bästa och därigenom även barnens rättigheter som går före?