Allmännt, Inrikespolitik Regeringen, alliansen, annie lööf, centerpartiet, jan björklund, liberalerna, regeringskris, ulf kristersson

Nej, Jan och Annie är inga hjältar

 
Efter falliansen och att Ulf Kristersson röstades ner av riksdagen har sociala media fyllts av hyllningar till Annie Lööf och Jan Björklund för deras insatser för att inte ge Sverigedemokraterna någon form av makt. Men hur hjätemodiga är de och i synnerhet Annie Lööf?
 
Både Björklund och Lööf gick till val med Ulf Kristersson som sin statministerkandidat. De var med att rösta ner Stefan Löfven som de lovade. Och båda två har liksom de övriga alliansledarna stått fast vid att inte föra förhandlingar med SD. Observera nu att varken Kristersson eller Busch Thoor har fört dem heller. Den enda skillnaden är att de två sistnämnda var beredda på att ta emot passivt stöd från SD, något som Alliansregeringen förlitade sig på under sin senaste mandatperiod eftersom inte då heller fick man egen majoritet i kammaren.
 
Vad är så annorlunda nu jämfört med Alliansens förra mandatperiod? Svaret är: Politiskt sett ingenting. Kristersson skulle nu bilda en regering som skulle föra Alliansens politik utan att ge SD ens ett lillfinger. Ändå har Annie Lööf och Jan Björklund lyckats skapa en villfarelse om att situationen skulle vara helt annorlunda den här gången. Varför?
 
Svaret är ganska enkelt. Vi kan nu bortse från Björklund egentligen, han var ju den stora förloraren i valet och hade med största sannolikhet fogat sig efter de övriga partierna. Vi ska istället blicka mot Annie Lööf, som gjorde  historiskt bra val för Centerpartiet. 
 
Annie Lööf är en libertanian enligt egen utsago. Hon skulle hellre äta upp sin högra sko än sätta sig i en regering med en socialistisk statsminister, i detta fall Stefan Löfven. Hon lovade i valrörelsen att aldrig låta socialdemokraterna att behålla makten. Vi återkommer till detta lite senare.
 
Nu har Annie dock fått för sig att hon kan vara en Messias och gripa tag i den absoluta makten, något som till synes verkade helt omöjligt för en centerpartist för några år sedan. Annie vill nämligen bli historisk. Hon vill bli ihågkommen som den första kvinnliga statsministern i Sverige och den som löste regeringskrisen, som hon de facto själv har skapat.
 
Utan henne hade det nämligen inte funnits någon kris. Men eftersom hon har skapat den är hon också den som bäst vet hur den kan lösas. Libertanianen Lööf är helt plötsligt inte så villkorslös när det gäller hatet mot socialismen. Hon är till och med bortom socialliberal, vill sondera och bilda en regering i samarbete med Socialdemokraterna.
 
Nu återstår dock bara två stora problem. Löfven kommer aldrig att gå med på att i en sådan formation sitta i en regering där han inte är statsminister. Inte heller kommer det att bli lätt för Annie att äta upp sin sko. Annie var duktig på att hålla sitt löfte gällande SD eftersom det skulle löna sig maktmässigt, men de andra löfterna, att rösta för Ulf Kristersson som statsminister och att inte ge sossarna fortsatt makt, de är som bortblåsta när hon nu ser sin chans.
 
Lööf skjuter sig själv i benet samtidigt som hon vill göra en slutspurt. Det enda som kommer att hända nu är, att diverse partiledare kommer att sondera sönder alla tänkbara alternativ och vi går till nyval. En utdragen process innan nyvalet ökar missnöjet och minskar förtroendet gentemot de etablerade partierna och kommer att gynna enbart Sverigedemokraterna. Troligen åker även L och MP ut ur riksdagen vilket bereder ännu större antal mandat till SD.
 
Så Annie och Janne är inga hjältar. Deras insatser kommer att kosta oss en halv miljard och resultatet av det hela är det helt motsatta än vad de hyllas för idag. Det hade varit bättre för skomakaren att stanna i sin lest och förstå att situationen inte var förändrad sedan förra gången. Då hade vi redan haft en regering, kanske inte den starkaste sådan, men även det hade varit bättre än denna status quo.